Marie Krüger

Såklart jag är glad, ibland, men allt annat kväver mig lite. Vill vara glad men orkar inte. Vill känna mig motiverad med ser ingen mening i det. Alltid är bara suddigt och jag vet inte varför! Det skrämmer mig.

Ingenting alls känns motiverande, inte sånt jag älskar mest av allt. Stallet är bara jobbigt att åka till, fotar inte, har inte ritat på evigheter och det är inte kul att blogga. Det enda jag vill på dagarna är att åka hem och sova, vill aldrig aldrig gå upp på morgnarna för att jobba eller whatev. Det är inte kul! 

Och egentligen så bryr sig väl ingen, alla har egna problem, vet inte varför jag säger det här. Måste väl bara få det sagt. Så enkelt är det nog.

Jag kan skriva under på det där att vilja, men inte orka. Jag drabbades av panikångest och utbrändhet efter en konflikt på jobbet för snart 2 år sedan. Sedan dess är livet en bergochdalbana, men mest utför. Det är så mycket som rörs sig i huvudet, medan kroppen knappt rör sig alls. Och eftersom jag fått så mycket negativa kommentarer i min blogg om inbillningssjuka och allt möjligt. Så vill jag skriva att jag läser och bryr mig. Det är svårt med sådant man inte alltid kan sätta ord på.
Kram