Allt är redan packat
Jag vet inte varför, kanske är jag bara annorlunda. Står här med 3 återstående dagar som fodervärd, men har redan packat Tatzys grejer, delat upp vad som är mitt, och vad som är deras.
Har 3 dagar kvar som fodervärd, och sitter här i fikarummet, drar ut på att hämta in hästen. Är trött och så omotiverad, vill inte. Orkar inte rida idag, bara 3 dagar kvar, men jag orkar inte! Kommer såklart sätta mig på hästryggen snart, men inte nu.. Om det är mitt sätt att ta avstånd vet jag inte.
Det är konstigt hur man reagerar vid sånna här avslut, så olika vare gång. Allt beror väl på relationen till individen? Tror knappast att jag kommer gråta så som jag gjorde när Exet försvann ur mitt liv, men lär vara ledsen. Hur kan man inte bli ledsen när en del av ens liv försvinner? Det lämnar en viss tomhet.
Kommentarer
Trackback