Marie Krüger

Jag vet nog knappt varför själv, har ju alltid bloggat, gillar det ju egentligen. Men senaste veckan har jag frågat mig själv: varför? Varför kämpar jag mot mål som jag aldrig kommer nå, som jag inte kommer få chansen att nå? När jag bara står och stampar på ett ställe, och sen får marken ryckt undan mina fötter. Pladask ner på botten igen, börja om!

På söndag åker Tatzy. På söndag lämnar jag tillbaka foderhästen jag har kämpat med i 6 månader nu. Hästen jag avskytt och älskat. Hästen som har utvecklats något enorm, som jag har utvecklats med. Hästen jag har lärt, som samtidigt har lärt mig. 

På söndag lämnar jag ifrån henne, allt jag har kvar är minnen då, minnen och erfarenheten. Så allt slit, svett och alla tårar för att kämpa mot ett mål, alla framsteg och bakslag, blir inte längre en del av vägen. På söndag kommer återvändsgränden. Tillbaka, börja om. Hästlös. 

Just nu är Tatzy finare än någonsin. Igår red jag ett lungt dressyrpass barbacka, i söndags ett hårt dressyrpass på utebanan. Så fin, så härlig känsla där uppe på ryggen. Båda svettiga efter, men så nöjda. Hon frustar och jag ler stort när vi skrittar av, jag i tron om att hon liksom jag bara känner att: wow, vilket team vi har blivit!

Och på söndag tar det slut. 

Jag önskar den där hästen ett värdigt liv, där hon får visa vad hon kan. Att hon får vara den där balla hästen jag känner att hon kan bli. Att hon får visa upp sig på både hopp och dressyrbanan. Ett liv där hon blir älskad trots sina egenheter. Fina tjejen!

Kommer säkert inte orka blogga mycket just nu alls, det är jobbigt nu... Oavsett om beslutet var mitt...