prata-i-telefon skräcken
Att ringa personer man inte känner, det måste vara bland det jobbigaste som finns. Speciellt nuförtiden, när jag bara jobbar i min ensamhet 3h och sen åker hem och är där i min ensamhet. Mina sociala fördigheter har försvunnit helt, dom var inte ens särkillt stora innan, tänk er nu!
När jag pratar med folk jag inte har någon personlig connection med så blir jag stressad, och snubblar på orden. Då får jag panik och börjar stamma typ, kan inte prata klokt utan bara spiller ut ord. Tillsist låter det som på min röst att jag är påväg att börja gråta. FATTAR NI då hur hemskt det är för mig att ringa ang ett jobb? När man vill framstå som mest självsäker. Gaaah.
Det som är värre är nog dock att jag tog modet till och ringde..... inget svar. Haha typ ironiskt, bara för att jag vågar så går det inte. Sen kommer tjejen jag försökt nå säkert ringa tillbaka vid sämsta möjliga tillfälle (igår ringde hon tillbaka när telefonen precis dött..) så allt kommer gå åt fander hela grejen.
Ska man skratta eller gråta? (oavsett så kommer det ju låta som att jag börjar gråta ;) heh)
Äsch får försöka senare, nu ska jag nämligen åka iväg till ridskolan, idag igen! Denna gång är det hoppkurs som gäller, har såklart önskat Zetra :))) bästa! Ska bli kul, även om jag är den enda (?) i gruppen som tränar hoppning regelbundet. Alla extra timmar på hästryggen räknas.
Kommentarer
Trackback