Marie Krüger

Tror det är fler än jag som har bytt drömyrke ca 100 gånger sedan man var liten. Prinsessa, veterinär, snickare, modell, frisör, ridlärare, artist, designer, fotograf, beridare, konstnär... osv.  Det är bara dom som jag verkligen minns dessutom. Det är inte lätt att aldrig känna sig helt säker på vad man vill, för det jag drömmer idag kan bytas ut helt imorgon. Sen känns det extra tungt när man ser vänner och främlingar som har sitt liv utritat i minsta detalj, liksom, hur fan gör ni?

Jag har dock börjat försöka sätta fingret på vad det är jag egentligen vill, ta mig igenom den här dimman jag virrat runt i hela livet. Visst, jag har inte ens fyllt 22 än, men jag vill inte vara den som inser vad jag vill när jag är halvvägs genom livet. Så nu försöker jag omfamna dom där återkommande idéerna, drömmarna och målen, som tidigare runnit ut i sanden. Det är fotograferandet, och hästarna, som jag brinner för. Just nu, i skrivandes stund, ser jag dessutom nästan glasklart att det är det jag vill ägna mitt liv åt.

Jag drömmer just nu om kameran i ena handen, tyglarna i den andra och min bättre hälft vid min sida genom allt. En ganska trygg dröm, men som samtidigt kan växa till något stort! En sak är säker i alla fall - jag kommer aldrig vara den som drömmer om chefsjobbet på stort företag, snygga kavajer och en massa kindpussande. Nej, det kommer aldrig vara jag! Ge mig ett stort stall, massa hästar att träna, leriga gummistövlar, hög musik medans jag mockat skit...  och en ostsmörgås till lunch - livet! Haha. 

Ganska intressant ändå hur "livets liv" är så olika, i olika ögon. Visst, att tassa runt i höga klackar och fancy kläder, käka lunch på mysiga restauranger och träffa mängder av spännande människor dagligen låter ju ganska schysst - men jag tror inte att jag skulle känna mig levande i en sån situation. Smaken är som baken, eller hur?! 

Min plan just nu är att spara till intensivkurs för körkort, och sen spara till en halv häst. Sen om ett år, då SKA jag söka in på en utbildning som jag tummat på i två år nu. Kämpa kämpa!