Marie Krüger

Sitter och försöker göra mig själv glad utan att trycka i mig en stor chokladkaka. Vill inte att det ska behövas, det är så jädra osunt beroende.. Är beroende av choklad. Typ. Tänker på dom där stunderna man bara varit sig själv, barnslig och knäpp. Jätteglad och sprudlande.

Känner mig mest instängd och låst just nu, har inget socialt liv på riktigt.. känner mig nästan rädd för att träffa folk utanför stallet. I stallet har man sin trygghet, man kan prata om hästarna och bara om hästarna. Någonstans annars blir jag typ ord-förlamad, vad pratar man om? Egentligen? Hur beter man sig mot folk, vad tycker dom om mig när jag inte är där och hur ska jag tolka människor? Hur skevt är det inte egentligen att tappa bort sin sociala kompetens.. eller ja, jag har ju aldrig varit det pratgladaste och kärvänligast mot nya människor, men nu är det sjukt. 

Det värsta är att det inte känns som att jag vinner något på att vara i stallmiljö 9-19, som man kanske skulle tro. Hur engagerat låter det inte? Jag är i stallet från 9 på morgonen tills 7 på kvällen, ibland till 9. Yes så är det, men det tar mig ingenstans. Känns det som. Ligger väl på samma nivå som för ett år sen, förutom att jag klarar av att rida unghäst.. ngt jag aldrig trodde för ett år sen. Så ah, litet steg frammåt, men hur många bak?

Okej sanningen är ju nu att jag tappade ämnet helt. Ville skriva om många fina glada minnen, ville vända det här humöret och bli glad. Blev mer en insikt till hur det ser ut nu, idag. Hmm.

Anyways.. kolla videon här ovanför, den gör mig glad iaf! Var på Gotland hos min fiiiinafina vän Sofie (som jag saknar helt sjukt!!) och vi skulle hämta spån till hennes pållehästar. Det här är äkta jag, som jag sällan faktiskt vågar ta fram, men jag är så lyckligt knäpp o glad när jag är äkta jag. Problemet är väl att äkta jag är lite för knäpp för vissa för att hantera.. något jag vet om. Heh.