Ett hoppfullt leende och en pappersmugg.

Idag bestämde jag mig göra något som jag vanligtvis inte gör. Idag bestämde mig för att öppna upp min medmänsklighet lite extra, och hjälpa en av alla dom som inte har det lika enkelt som oss andra. En av alla dom man annars bara går förbi, som man inte riktigt vill titta på för att det svider. En av alla dom som sitter utomhus alla dagar, utanför affärer, och hoppas på lite medmänsklighet. 
 
Jag har sällan kontanter på mig, varför ska jag, när jag alltid har kortet i fickan? När jag möts av ett hoppfullt "Hej!" eller "Tack, tack!" och en liten pappersmugg som lyfts upp, så brukar jag istället le lite ansträngt samtidigt som jag tittar mot denna person, men undviker ögonkontakt. Jag bjuder på ett leende i alla fall, tänker jag, men jag kan inte hjälpa dig. Förlåt. 
 
Jag hatar inte tiggare och jag förstår faktiskt inte hur man kan hata en annan människa som bara försöker överleva. En person man inte vet något om, vars historia man inte har. En person som aldrig gjort dig eller någon nära dig, något ont. Det är orimligt för mig, att det finns folk som spottar, pissar och fimpar på tiggare och uteliggare. På hemlösa. Jag kan förstå att det är jobbigt och påfrestande att se alla dessa människor ute på gatorna, jag tycker också det. För det är så många, så otroligt många som inte har någonting. 
 
Den glada mannen som idag satt utanför affären, där jag går in nästan varje dag, sa hej till mig, log hoppfullt och räckte fram sin lilla pappersmugg. Det är alltid lite jobbigt att svara, tyvärr jag har inga kontanter. Den här gången la han ner muggen och istället sa något som jag uppfattade som "baguett" samtidigt som han tecknade "äta" med händerna. En fralla för 2,50kr, det var det han frågade efter. En liten fralla som för mig är småpengar, det var allt. 
 
Jag köpte två frallor och gav honom på vägen ut, men visste inte riktigt vad jag skulle säga... Ha en trevlig dag? Hoppas det smakar? Varsågod? Nej, det kändes olustigt, för där skulle han sitta några timmar till, och det var ju bara en fralla. Jag log lite istället, gav honom frallorna och vinkade lite diskret, samtidigt som jag snabbt gick iväg. För en stund där kände jag mig som en stor person, jag hade gjort något godhjärtat och jag blev glad av att hjälpa. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 
 
Men det svider ändå, oavsett hur många plus man samlar på karma-kontot. Han är en människa, precis som du och jag. Skillnaden är bara att medan vi åker hem, så kommer han sitta kvar där, och hoppas på lite medmänsklighet. 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag känner precis som du, fint av dig att göra det du gjorde!

Svar: Ibland går det inte att blunda liksom!
Marie Krüger

2015-04-03 @ 15:50:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback