Marie Krüger

Alla har ett faktiskt, det är jag väldigt säker på! Storleken kanske varierar, men på varenda människas axel bor ett grönt monster. Det där monstret som skriker högt när någon levererar framgång, när någon har livet man själv vill ha eller bara pga att någon har looken man önskar sig. Monstret som också viskar i ditt öra att din pojkväns tjejkompisar försöker sno honom, att bruden han bytte några ord med är hans hemliga lover. Det där monstret som bittert dömmer din bästa väns nya polare, som billigt skräp. 

 

Pratade om det med en vän häromdagen, det där med gröna monster, och har tänkt mycket på det där senaste veckan. Det är väl ingenting man pratar högt om egentligen, man går liksom inte och säger jag är så galet avundsjuk på hen. Ingenting man är stolt över liksom. Istället berättat man om hur man inte är det minsta svartsjuk när ens kille konverserar med andra tjejer och att man aldrig någonsin skulle vilja leva det där glammiga livet... Men jag vill bryta det där lite, genom att säga att avundsjuka är på ett sätt rätt hälsosamt och är absolut ingenting att skämmas för... så länge det är i kontrollerbara mängder!

 

Alltså, häng med här nu! Såklart man inte vill ha en partner som tror att man är otrogen för att man kommer hem sent, eller få fula ord kastade över en för att man lyckats i livet. Det är inte okej! Men att vara lite svartsjuk när andra brudar snackar med ens pojkvän el dylikt, det handlar väl ändå bara om att man vet vad man har, och är sjukt rädd att förlora det?! För i den här världen är andra tjejer ens konkurrens, på ett sätt. Även om det inte borde behöva kännas så... Sen att vara avundsjuk på en annan person och hens liv, gör en väl medveten om vad man VILL HA i sitt liv, och därefter kanske triggar en att kämpa sig dit? Man måste bara låta sig erkänna att den personen är fett ball och att man också vill leva som hen gör. 

 

 

När jag tex hör någon säga att den aldrig är svartsjuk för att hen litar på sin partner så mycket, då undrar jag lite... Jag litar ju på Felix, till hundra! Men ändå är jag svartsjuk, för jag är rädd att det vi har ska ryckas undan. Det är inget konstigt för mig att jag är svartsjuk, tycker det är normalt, och jag är väldigt ärlig om mitt gröna monster! Men jag undrar ju då såklart, säger man så för att dölja sitt monster pga skam? Eller är man helt enkelt så naiv och tror att man aldrig kan förlora en person bara för att tilliten är så stor?

 

Jag vet inte om jag fått fram vad jag tänker nu... Säg gärna vad ni tycker! Ska man skämmas över sitt gröna monster, gömma det helt... Eller öppet stå för det, och se det som en medvetenhet om vad man har, eller vill ha? Berätta!

Haha alltså ja, du vet ju hur jag känner x)) Inne i oss alla så är vi små lejonninor som krigar för våra män!

Haha alltså ja, du vet ju hur jag känner x)) Inne i oss alla så är vi små lejonninor som krigar för våra män!

Jag håller med!
du tog då upp något som verkligen ska lyftas fram!
Jag hade aldrig tänkt på de som ett grönt monster, men ändå alltid tänkt och sagt till Oskar att; det är bra att jag är svartsjuk även om de är jobbigt att oroa sig ibland också, för de visar verkligen att jag är så himla rädd att mista honom!
Ska introducera detta inlägg på min blogg och fb, så fler får läsa det! :)